sig verkligen vilja behålla det der föremålet. Icke svarade jag på den närgångna frågan. Det enda som angick honom vore att ringen var vacker och värd den summa, som jag begärde, och det må Israels gud veta att den var ... Men tänk er min förskräckelse, herr Blom, då två polistjenare kommo till mig samma dag, som jag fått veta att ni satt här på Raboisen, och kallade mig till polisherrn. Jag har aldrig förr stått inför polisherrn, och det är sannerligen alldeles icke för sitt nöjes skull man infinner sig hos honom. Han ville veta hvarifrån jag fått ringen och då sade jag honom helt öppet och ärligt, att den som lemmnat mig klenoden i händerna var Peter Kühn, första husdrängen hos firman Schmidt, Schmidt & Schmidt.
— Men herr Lazarus — afbröt Gustaf Blom den något omständliga berättelsen, — säg mig uppriktigt, om det var Peter Kühn, som verkligen egde den dyrbara ringen?
— Ack, herr Blom, — svarade Ascher Lazarus, — det var Peter Kühn och det var icke Peter Kühn. Hvad vill ni att jag skall säga? Jag förklarade inför polisherrn att det var Peter Kühn, som lemnat ringen i mina händer. Något annat kunde jag icke säga, ty det är vid den lefvande Guden rena sanningen, herr Blom. Men polisherrn ville se på ringen och jag måste hämta den till Neuervall. Då kom en ännu svårare stund, herr Blom, ty polisherrn nöjde sig icke med att för tillfället noga betrakta ringen, utan ville behålla den qvar hos sig. Hvarför ville polisherrn det? Jo, det fick jag sedan veta. Det var för att den ädla klenoden
