skulle hafva tillhört den vid Kloster Thor mördade mannen. Dumheter, idel dumheter, herr Blom!
— Har ringen verkligen icke varit den mannens i lifstiden, herr Lazarus? — sporde Gustaf Blom med största interesse.
— Aldrig, herr Blom! Jag kan försäkra er, att det är bara prat.
— Men känner ni så noga Peter Kühn?
— Om jag känner första husdrängen på ert kontor? Jo, jag skulle tro det, herr Blom. Peter Kühn har jag kännt i tretio år.
— Vet ni hvad han alltid företager sig, herr Lazarus?
— Nästan allt, herr Blom. Jag försäkrar er, att jag vet nästan allt hvad Peter Kühn gör från det han om morgonen begifver sig från Binnen Hafen till Alter Wandrahm och ända till dess han om aftonen åter går ifrån kontoret, sedan han »expedierat posten», såsom han sjelf kallar det.
— Det är godt och väl, men ni vet kanske icke hvad han företager sig under de nattliga timmar, då han icke är använd i firmans tjenst?
— Om något sådant har jag aldrig bekymrat mig, herr Blom. Peter Kühn är en ärlig man, fastän han älskar glaset något för mycket. Och det kan jag gå ed på, herr Blom, att den dyrbara ringen icke kommit i Peter Kühns händer på oärligt sätt.
— Hm, jag har mina egna tankar om den saken, herr Lazarus.
— Jag kan icke hindra er att hafva edra egna tankar, herr Blom; men nu är det emellertid upplyst, att ringen icke kommit från Kloster Thor, och jag har åter haft den lyckan att få bära den
