tillbaka till Neuer Steinweg. Åh, det är en ljuflig klenod. Det är derför jag är så glad i dag.
— Är det endast för ringens skull, herr Lazarus? — frågade Gustaf Blom, som vaggat sig i förhoppningen om att lotterikollektörens glädje skulle hafva något närmare sammanhang med hans vän i Raboisen.
— Åh nej, det är äfven en annan anledning, men som också står i förbindelse med ringen, Peter Kühn och polisherrn ... Vet ni, herr Blom, något högst ovanligt har inträffat, och fastän jag icke skulle få tala om det för er, så måste jag dock glädja er med en anförtrodd hemlighets utspridande. När jag en dag nu i veckan stod i min butik och kalkylerade Braunschweigerlotterna och gjorde det mer af gammal vana än af kärlek för saken, ty min själ var alltför bedröfvad, så öppnades dörren, och in i butiken steg den vackraste unga dam, som satt sin fot der, sedan min egen Sarah lemnade sin faders hus. Kan ni gissa hvem det var, herr Blom? Ah, jag tror att ni rodnade. Det var ingen annan än fröken Elise Schmidt, den gudsengeln, som sökte upp gamle Ascher Lazarus, men var mycket rädd att någon skulle se henne, ty det passar sig naturligtvis icke för en så fin dam att besöka en gammal butik vid Neuer Steinweg. Och hon ville se på några kuriositeter, sade hon, men så kom hon att tala om er, det föll sig så, och jag sade att ni hedrade mig med er vänskap, och då betraktade hon mig med de ljufvaste blickar, och de vackraste blå ögon. Gamle Ascher kände sig riktigt ljufligt rörd, herr Blom, och glömde för en stund att tänka på den präktiga ringen.
