Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/212

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
205

— Min vän Lazarus, hvad sade fröken Elise till er? — utbrast Gustaf Blom, som icke längre kunde tygla sin otålighet.

— Hvad hon sade? — genmälde lotterikollektören. — Ack, herr Blom, ni är den lyckligaste menniska på jorden. Det är jag, som säger er det, fastän ni ännu bor på Raboisen. Johann Gottschalk Schmidt är en mäktig man, ty han är rik; men Johann Gottschalk Schmidt är gammal och ni, herr Blom, är ung, och derför är ni ännu lyckligare. Den rike Johann Gottschalk Schmidts enda dotter kan göra en ung man mycket, mycket lycklig.

— Ja visst, ja visst, min vän Lazarus; men säg mig nu hvad som blef resultatet af fröken Elises besök i er butik?

— Hvad resultatet blef, herr Blom? Det får ni snart erfara. Det är blott första kapitlet, att jag nu är här och säger er, att ni innan denna afton är fri.

— Fri? Herr Lazarus, vet ni verkligen att jag blir fri i dag?

— I annat fall, herr Blom, hade jag icke erhållit tillåtelse att besöka er. Fröken Elise är icke blott den skönaste och vänligaste, hon är också det klokaste och företagsammaste unga fruntimmer i hela Hamburg. Det var hon, som erinrade mig om att ni varit i mitt sällskap i en »Ölträdgård» samma afton, som mordet begicks vid Kloster Thor. Huru hon fått veta det, är mig alldeles obegripligt, men kärlekens vägar äro underbara.

— Kärlekens, herr Lazarus?

— Ja, herr Blom, kärlekens? Tror ni, att den fina och rika fröken Elise Schmidt kommit i min butik, om icke kärleken fört henne dit? Förstå mig