undersköna ölet i mitt sällskap. Och nu är det vackraste alibi, såsom juristerna säga, fullständigt konstateradt. Ni blir fri, herr Blom!
— Huru skall jag kunna tacka er, herr Lazarus?
— Det är icke mig, ni skall tacka, herr Blom, utan er principals sköna dotter. Men dertill behöfver jag väl icke uppmana er? ... Det är en rätt sabbatsfröjd i dag, herr Blom. Jag kan glädja mig i dubbelt mått, ty den kostbara klenoden har jag räddat och en vän förkunnar jag friheten. Så mycket min gamla mor än bannar mig för att jag icke går i synagogan i dag, så måste hon dock glädjas med mig öfver den lycka, som vederfarits mig, och mina söner skola också glädja sig. Ack, herr Blom, hvarför är icke min dotter äfven i sin faders hus? Den vänliga fröken Elise förde helsningar från Sarah. Gerna ville jag taga emot henne på min tröskel, men min gamla mor har förbannat henne och hon vill icke återvända från den syndiga vägen. Mycket har jag dock på sednare tider, herr Blom, börjat tänka på att de Israels söner och döttrar, hvilka egna sig åt ett »Kunst-Geschäft», egentligen bringa stor heder åt vår stam och visa att vi icke äro endast schackrare eller hålla lånebutiker, stora såsom Salomon Heines eller små såsom Ascher Lazarus’. Men så tänker icke min mor. Den gamla frun har ännu sitt skarpa förstånd i behåll och hon menar att vi skulle förlora allt inflytande på verlden, om vi lemnade våra stora och små lånebutiker för att bara skrifva böcker, sjunga operastycken eller lägga färger på stora dukar. Hvad menar ni om den saken, herr Blom?
— Jag menar att den gamla fru Recha
