Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/218

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
211

förut träffat dess medlemmar, ofvanför den gamla kanalen, midt emot de gamla korsverkshusen, som lutade sina sneda spetsgaflar öfver det mörkbruna vattnet.

Vi veta, att det var der Johann Gottschalk Schmidt helst njöt af en vacker sommareftermiddag, och han var äfven denna gång försänkt i stilla beundran öfver de många pråmarna, som fullastade med dyrbara laddningar sökte sig ut från kanalen. Ett belåtet leende thronade med nästan majestätisk glans på det gamla köpmansanletet. Han var nöjd med sin dag, det kunde man se.

Att den goda fru Luise då också var belåten, behöfva vi icke omtala för dem som redan känna henne. Fröken Elises vackra ansigte var äfven gladare än när vi sednast sågo henne. Också hon tycktes vara nöjd med sin dag, fastän hon ofta blickade otåligt till dörren, som ledde ut till balkongen. Det såg ut såsom hade hon väntat någon. Troligtvis gälde hennes väntan dock icke kusin Wilhelm, hvilken var den ende af familjen, som ej tog sig ledighet på lördagseftermiddagen.

— Du ser efter din kusin, — sade herr Schmidt, och hans leende blef ännu mer strålande. — Wilhelm ger sig icke ännu tid att slå sig ned här hos oss. Han arbetar på kontoret äfven i eftermiddag, då ej ens gamle Brummer är på sin plats. Det är för ditt bästa han arbetar på samma gång som för firmans, mitt barn ... Se så, blif nu icke så förlägen, min kära Elise. Jag skall säga dig hvad jag ej ännu sagt till Wilhelm sjelf, att jag från och med nästa år ämnar göra honom till partner i firman,