och sedan få vi väl se, min lilla Elise, när ert bröllop kan stå.
— Min far! — Det var allt hvad den vackra Elise sade för tillfället, — men samtalsämnet tycktes icke interessera henne. Det glada uttrycket i hennes ansigte försvann helt hastigt, men återkom dock lika hastigt, åtföljdt af en stark rodnad, då en bland tjenstfolket öppnade dörren till balkongen och anmälde, att herr Blom önskade tala vid herr Schmidt.
— Herr Blom! — utropade herr Schmidt. — Ah, jag hade nästan glömt honom, ehuru jag nyss ämnade säga er, att han blifvit fullkomligt frikänd. Det gör mig riktigt glad, ty nu kan ingen säga något ondt om en enda bland firmans biträden ... Låt herr Blom komma hit.
Gustaf Blom instälde sig, strålande glad öfver att åter befinna sig i det gamla huset vid Alter Wandrahm, som han lärt sig älska mest bland alla gamla hus på hela jorden. Men då han fann sin principal midtemellan fru Luise och fröken Elise, tycktes han känna sig mycket förlägen. Han bugade sig och stammade några ord till helsning.
— Det fägnar mig att återse er, herr Blom, — sade principalen och räckte honom sin hand, hvilken Gustaf Blom fattade under några mindre sammanhängande uttryck af tacksamhet för herr Schmidts fortfarande vänlighet mot honom och för hvad denne gjort till hans befrielse; men under dessa tacksamhetsord vågade Gustaf Blom kasta en blick på fröken Elise, hvilken dock icke gaf honom en enda blick tillbaka.
— Hm, hm, herr Blom, — sade Johann Gottschalk Schmidt, — jag har gjort hvad jag kunnat
