Blom, som åt en alldeles likadan portion. Jag tilltalade honom naturligtvis, fastän han icke sagt ett enda ord till mig, och han svarade då mycket vänligt, men mycket enstafvigt, hvarför jag tog mod till mig och frågade om han ville dricka ett glas vin med mig.
Herr Blom såg på mig, liksom öfverraskad öfver ett så besynnerligt förslag. För min del tyckte jag förslaget vara ganska naturligt och jag kan aldrig påminna mig att ett dylikt blifvit någonsin afslaget i Sverige; men herr Blom tackade med något afmätt ton och förklarade, att han just i detsamma tänkt reqvirera åt sig en »Polnisch Roth», det vill säga ett temligen stort glas rödt vin, hvilket beslut han också genast satte i verket. Han begärde blott för sig och drack blott för sig. Då begärde jag också en »Polnisch Roth» för mig och drack för mig, men samtalet med herr Blom fortsatte jag likväl.
Jag vet icke om det var just från den middagen, som herr Blom blef litet meddelsammare än förut, men då vi sedermera träffades nästan hvarje dag efter börstimmen — på aftonen såg jag deremot aldrig till honom, så länge sommaren räckte — talade han något mer och mer för hvarje gång och slutligen tycktes han hafva fattat verklig vänskap för mig. Jag kunde då med skäl säga, att den vän i tysk mening, som uppassaren i Alster-Paviljongen behagat tala om, slutligen blef min vän på riktig svenska. Jag lärde att känna och högakta gamle herr Blom och jag skall aldrig glömma honom så länge jag lefver.
Det kom slutligen till så stor förtrolighet mellan oss, att herr Blom fann nöje uti att tala om sitt
