värdshuset, från hvilket man njuter af en vidsträckt utsigt öfver Hamburgs och Altonas omgifningar.
Elbes breda vattenyta färgades purpurröd af den nedgående solen, och fiskarbåtarnes segel lyste ännu rödare i aftonglöden. Öfver vattenspegeln for blicken till det hannoverska »Altenland», Hamburgs förnämsta fruktträdgård, som låg såsom en oöfverskådlig grön karta, i skarp motsats till högra Elbstranden, hvilken vid Blankenese höjer sig i kägelformiga kullar.
På kullarnes nedersta sluttningar och djupt ned i dalsänkningarne ligga Blankeneses små korsverkshus, af hvilka många äro målade i brokiga färger och alla betäckta med ofantliga tegelstenstak samt inbäddade mellan grönskande trädgårdar.
Det var åter flodtid, och Elbe steg till dörren af de lägst belägna husen, förande med sig mången fiskarbåt, som med rik laddning återvände från Cuxhaven eller till och med från Helgoland. I dörröppningarne syntes kraftiga qvinnogestalter i den egendomliga drägten med de mörka färgerna, som bäras i Blankenese och som ega synbarlig förvandtskap med holländska drägter samt också med Amagerfolkets utanför Köpenhamn. I de gröna trädgårdarne, mellan de röda husen, hvilka göra en så brokig motsats till qvinnornas allvarliga, nästan dystra utstyrsel, lekte halfnakna barn, miniatyrafbilder af de kraftiga fiskrarne, som nu stego ur båtarne.
Det var första gången Gustaf Blom betraktade denna tafla, hvilken han fann ganska intagande; och när han från fiskarbyn under sina fötter åter vände blicken utåt Elbe, såg han huru de stora
