förflutna lif, och så fick jag lära känna hans historia. Det är den historien, jag här ämnar berätta. Den är icke mycket ovanlig, men deruti får läsaren en skildring af lifvet i Hamburg sådant det var för icke så ofantligt längesedan.
II.
En förtröstansfull ungdom.
Gustaf Blom var, för åtskilliga decennier sedan,
en förhoppningsfull student. Han läste flitigt —
emellanåt. Då och då lefde han glad med de glada
uti en vänfast kamratkrets. För det mesta drömde
han vackra drömmar om framtida storverk. Han
låg på sin soffa med tobakspipan mellan adertonåriga
läppar och bygde luftslott i de täta tobaksmolnen.
Det var onekligen hans käraste sysselsättning, och
i sådana studier hade han hunnit ganska långt innan
han blef tjugo år och skulle med allvar tänka på
sin embetsexamen.
Gustaf Blom var en svärmisk ungdom. Det han svärmade för var det sköna, sanna och goda, som han ville förverkliga på jorden. Han behöfde icke hafva någon mindre uppgift. Huru förverkligandet skulle försiggå, hade han icke gjort upp för sig. Idealet hägrade för honom alltid, om också alltid något oklart; men han skulle väl en gång komma på det klara med det, tyckte han.
Så tog han sin embetsexamen, ty det låg dunkelt för honom, att embetsman måste han vara för
