muntra röster läto höra sig. Det kunde icke vara mord och plundring på färde.
De hafva troligtvis träffat på kamrater, tänkte Gustaf Blom. Äfven den stora farkosten är kanske ett röfvarfartyg. Innevånarne i Blankenese pläga måhända drifva äfven andra yrken än fiskrarnes. Att söka hjelp här vore möjligtvis förspild möda och endast ledande till motsatsen af hvad han åsyftat.
Gustaf Blom gjorde i största hast dessa reflexioner och drog sig åter in i skuggan, då en dörr öppnades och en qvinna visade sig, hållande en lykta öfver sitt hufvud och riktande sina blickar utåt vattnet.
De begge farkosterna hade med den stigande floden drifvit in till stranden, hvars ännu torra del deremot drog sig allt närmare det hörn, der Gustaf Blom befann sig. Det var troligt att huset vid den tid på dygnet, då floden nått sin höjdpunkt, stod alldeles invid vattnet. Kanske att det sistnämnda steg ett stycke uppåt husets vägg. Hvart skulle Gustaf Blom då taga vägen? Så betänklig belägenheten än föreföll honom, ville han dock icke på några vilkor aflägsna sig. Han måste hafva reda på hvad Peter Kühn ämnade företaga och hvad denne menade med det uttryck, som undfallit honom, om att han ville invänta en »Ewer» från Brunshausen för att göra sig ett kap.
Peter Kühn och den man, som förut varit i hans sällskap, återvände nu med tre andra karlar, segelbåtens besättning.
— Du kommer tidigare än du ämnade och än jag väntade dig, Lüttjohann, — sade qvinnan. — Har fångsten varit god?
