— Jag har icke skäl att klaga, — svarade den man, som tilltalats med nyssnämnde namn, — men ... han tycktes tveka att säga ut hvad han menade.
— Men? — sporde qvinnan. — Hvad vill du säga?
— Åh, det är bara Peter Kühn här, som kommer och vill fresta mig med nya affärer.
— Hm, Peter Kühn kan sköta sina affärer på egen hand, tycker jag, — invände qvinnan med sträf röst.
— Men det är så, att vinsten kan blifva stor nog, — menade Lüttjohann.
— Och risken då? — fortforo invändningarne.
— Hvarför stryker Peter Kühn här omkring på natten och stör folk? — sporde qvinnan ytterligare och lät skenet från sin lykta falla helt näsvist ända in på den tillfrågades ansigte.
— Hvem stör jag? genmälde Peter Kühn och såg mycket förvånad ut.
— Oss, vet jag. Ni bultar ju på våra fönster.
— Bultar jag på edra fönster? Det måste ni ha drömt, mor Lüttjohann.
Qvinnan ville icke tro på Peter Kühns försäkran, men den sednare föreslog att man borde undersöka huruvida det fanns någon främmande person i grannskapet.
— Floden stiger, — erinrade Lüttjohann, och snart når den ända till dörren. Skulle här finnas någon obehörig åhörare, blir han nog våt, och det kommer att räcka honom ända till öronen, skulle jag tro, he, he, he!
Mannen skrattade obehagligt, och hans lugnande försäkran, som visserligen afhöll Peter Kühn
