från att genast upptäcka Gustaf Blom och kanske kasta honom i floden, hade likväl icke någon lugnande verkan på den som för tillfället icke kunde röra sig ur fläcken, fastän han såg huru vattnet kom allt närmare och närmare.
För tillfället undgick han dock att göra närmare bekantskap med det från Nordsjön inströmmande vattnet. Lüttjohann föreslog de andra karlarne att man skulle gå in till honom för att vid en grogg öfverlägga hvad som borde företagas.
Gustaf Blom andades åter lättare och behöfde ej längre befara att så snart på ett eller annat sätt blifva rof för fiskarna i Elbe, hvilket onekligen var en lugnande tanke, och likväl var han missnöjd öfver att hafva blifvit lemnad allena; ty nu kunde han ej längre lyssna till de misstänkta karlarnes samtal och komma underfund med hvad slags affärer Peter Kühn bedref nattetid.
Han var missnöjd öfver att icke hafva uträttat någonting.
Men det var redan längesedan han lemnat kamraterna utanför »Fährhaus». Midnattstimmen var förliden och han hade föga hopp om att åter träffa någon af dem på den plats de innehade, när han smög sig ifrån sällskapet. Han blef derför så mycket angenämare öfverraskad, då han vid sin återkomst fann herr Wulff och herr Krull och alla de andra uttrycka sitt lifligaste bifall öfver den skål, som herr Grünbein just då ånyo afslutat för den vördade och älskade firman.
Herr Wulff tycktes vilja erinra sig, att det var ganska längesedan man utbragt ett »lebe hoch» för festens föremål, och detsamma påminde sig äfven
