under det ett öfvervägande flertal fortsatte vägen till den plats kontoristerna hos den stora firman Schmidt, Schmidt & Schmidt den föregående natten innehaft. De sistnämnde slogo sig ned hos »Jacobs» och fröjdade ännu en gång sina blickar med utsigten öfver den mäktiga floden och det midtemot Nienstädten liggande Finkenwerder.
XIII.
I sällskapslifvet och på emigrantskeppet.
— Min kära Ida, — sade fru senatorskan
Kratzenstein till sin unga dotter, en skön, rödkindad
tärna, som nyss förut blifvit utsläppt i den hamburgska
sällskapsverlden och derför dansade hvarenda dans
på den stora balen hos den rike köpmannen
Lautensack vid Hopfenmarkt, — min kära Ida, du dansar
nästan alltför mycket med den der unge
utländingen.
— Ack, mamma, han är så interessant. Jag är riktigt betagen i honom.
— Såå! Och det säger du helt högt.
— Hvarför icke? Tänk dig, mamma, att han suttit på Raboisen, misstänkt för mord, en riktigt rysligt interessant historia!
— Tyst, kära Ida! Fru senatorskan Hudtwalcher observerar dig.
— Åh, hon observerar nog också herr Blom. Det är han som är balens lejon, och det är roligt att få dansa med ett lejon, mamma.
