— Tänker ni fria till Ida Kratzenstein? — frågade en dag Max Keller.
— Jag! — utropade Gustaf Blom och visade sig mycket öfverraskad. Han ej blott visade sig, utan var äfven ganska förvånad.
Aldrig hade han tänkt på den unga naiva Ida såsom sin tillkommande brud. Att hon var en senators dotter och tillhörde en af Hamburgs äldsta patriciska familjer afskräckte honom visserligen icke, ty i så fall hade han icke varit den alltid oförskräckte och förtröstansfulle Gustaf Blom, för hvilken det aldrig gafs några svårigheter och för hvilken äfven den högsta ställning icke syntes oupphinnelig. Det var alltså icke på grund af hennes rang i samhället och hennes stora förmögenhet, som han afstod från hvarje tanke på att gifta sig med fröken Ida Kratzenstein, eller, rättare sagdt, som han aldrig hyst en sådan tanke och som han derföre högligen förvånade sig öfver Max Kellers fråga.
— Jag? — upprepade han ännu en gång.
— Just ni, käre Blom! — sade Max Keller, bekräftande sin fråga.
Gustaf Blom bad sin vän icke hysa en sådan förmodan och frågade i sin tur, om Max Keller sjelf icke ämnade fria till den unga Ida.
— Det är redan gjordt, — svarade Max Keller med sin vanliga bekymmerslöshet.
— Och då frågar ni, om jag ämnar göra det? — sade Gustaf Blom ytterligare förvånad.
— Hvarför icke? Ty jag har redan fått en korg. Det är sannerligen icke den första.
— Ni förvånar mig, min käre Max.
— Hvarföre det, min käre Blom, — genmälde
