Max Keller, tände en ny cigarr och piskade stoftet på gamla Jungfernstieg med sitt eleganta ridspö. — Jag kommer i alla fall icke att bevittna er lycka, hvarken i senatorsfamiljen eller i salig Brummers gamla skrubb, ty då är jag redan för längesedan kanske uppäten eller åtminstone skalperad af indianerna.
— Hvad menar ni, käre Keller?
— Jag menar att jag om ett par dagar reser till Amerika.
— Ett dåligt skämt.
— Dåligt blir det kanske, men skämt är det sannerligen icke. Det är slut med min glada tid i Hamburg. Jag har för längesedan ätit upp mina fäders förmögenhet. Jag har sålt alla de små dyrbarheter, jag ännu egde qvar, sedan jag förut gjort af med de stora. Löst och fast, smått och stort, allt har gått samma väg. Ascher Lazarus är en redlig man, fastän stundom ganska dyr. Jag har icke velat att han skulle blifva lidande på mig och derföre är han nu egare af alla mina familjeklenoder. Måtte han göra en god affär på dem. Intet återstår mig!
— Intet? Jo, Max, er återstår ungdom och arbetsförmåga. Låt oss börja ett annat lif. Allt kan blifva bättre. Ni öfverraskar mig smärtsamt, men just i sådana ögonblick måste man handla som en man.
— Mig återstår intet, säger jag! — bedyrade Max, och hans vanliga sorglöshet tycktes hafva öfvergifvit honom. — Det tjenar till ingenting att söka öfvertala mig. Tror ni att jag vill stiga ned från den lysande plats jag haft här i sällskapslifvet, mer
