lysande än en simpel kontorist kunnat fordom ens tänka sig? Tror ni att jag vill här afsäga mig alla nöjen och den lyx, vid hvilken jag blifvit van? Aldrig! I ett annat land skall det deremot icke kosta mig stor möda att börja från början med ett annat lif. Der kan jag arbeta med mina händer, gå i tarfliga kläder, nöja mig med ett torftigt lif. Med ihärdighet, oförskräckthet och försakelse skall jag tillkämpa mig oberoende och en ny, kanske mycket mer lysande ställning än jag kunnat få i Gamla Verlden. Lyckas det icke går jag ut i skogarne och ber någon enfaldig indian vara god och se efter hvad min hufvudskål kan duga till. Jag är »Europatrött», längtar efter ett nytt samhälle med nya idéer och nya krafter. Vill ni följa mig, min vän? Kanske att vi två kunna der borta uträtta något tillsammans ... Ack nej, det är sannt, ni är icke »Europatrött» ni. Ni tror icke på den Nya Verlden. Ni skall blifva åtminstone en utomordentlig bokhållare, om ni icke blir en lycklig senatorsmåg. Jag går ensam och kommer aldrig åter.
— Max Keller! — Det var det enda Gustaf Blom kunde yttra. Han betraktade vännen med rörda blickar.
— Se så, ingen hjertnupenhet, käre vän! — utropade Max Keller och såg åter lika bekymmerslös ut. — Vill ni gå med mig hem. Jag har skickat efter Nathan Lazarus. Han och jag skall göra affärer tillsammans, men det skadar kanske icke att ni är närvarande. Den gode Nathan köper hela min garderob och skaffar mig i utbyte en fullständig omgång simpla kläder, sådana som passar en
