Peter Kühn, som också rätade på sig med en stolt min. — Jag tror att vi gjort hvarandra några små tjenster ömsesidigt ... Nu är det slut med de goda tiderna. Lüttjohann vill icke vara med längre, och herrarne i Harburg hafva förlorat smaken på våra varor. Det är ingen längs hela kusten der borta, som uppmuntrar oss. Så ledsamt det än är, tror jag det kan vara tid på att ni ger er af till Amerika.
Peter gick till relingen och skådade med sorgsna blickar öfver till hannoverska landet.
Begagnande sig af husdrängens aflägsnande bad Gustaf Blom på det bevekligaste, att Max Keller måtte nu i afskedets stund yppa af hvilken beskaffenhet den förbindelse var, som egt rum mellan honom och Peter Kühn. Gustaf Blom ville icke skiljas från sin vän, utan att känna sina farhågor i detta afseende lugnande.
— Förbindelse! — utropade Max Keller och lutade sig vårdslöst mot en hög fraktgods. — Ah, kära Blom! Jag har behöft pengar, då mina voro uppätna och derför har jag drifvit några små smuggelaffärer ibland öfver till Harburg och andra orter på hannoverska kusten, idel småsaker, men som gåfvo en god vinst någon gång.
— Smuggelaffärer! utropade Gustaf Blom och kände en svår tyngd falla från sitt sinne. Det var visserligen icke så alldeles rätt att smuggla, men Gustaf Blom tyckte det dock icke vara en så förskräckligt stor förbrytelse, synnerligen när det skedde på hannoverska sidan, hvilken tillhörde ett land, som icke kunde skryta med hans sympatier.
— Men säg mig uppriktigt, Max Keller, — återtog Gustaf Blom — hvad ni känner om den der
