upprepas kanske i dag likaväl som för tjugo, trettio och femtio år sedan.
Kunglig sekreter Blom var en ganska hygglig ung man, sade de unga flickorna och de unga flickornas mödrar äfven; men om någon af de förstnämnda skulle kommit på den idén, att tycka om den unge hygglige mannen, kunde ingen af de sistnämnda falla på den tanken, att han vore af sådant träslag, hvaraf man plägar göra mågar. Det skall vara solidare vara.
Gustaf Blom var för öfrigt nog lycklig eller olycklig att icke blifva kär på fullt allvar. Han tyckte om alla unga flickor, med hvilka han kom i sällskap, och voro de ej blott unga, utan äfven vackra, så tyckte han ännu mycket mer om dem; men någon riktigt ordentlig kärlek, några giftermålsprodromer kände han aldrig. Det hade också egentligen varit alltför prosaiskt för Gustaf Blom, som var en poetisk natur och blott sökte idealet. Gustaf Blom ville dessutom vara sin egen lyckas smed, och på samma gång skulle han smida lyckan åt millioner medmenniskor.
Man måste väl snart bemärka mig i »finansen», tänkte Gustaf Blom sedan han tjenstgjort ett par månader derstädes. Det var ingen vanlig fåfänga, ingen lumpen narraktighet, som ingaf honom den tanken. Han var sjelf fast öfvertygad om att hans goda vilja och möjligtvis äfven hans förmåga, ty äfven den var god, skulle genast göra honom bemärkt.
— Kunglig sektern är fan så flitig i »finansen», — sade en äldre man, sjelf tjenstgörande i samma departement, en afton åt Gustaf Blom, då de
