möjligt. Sådana önskningar kunde behöfvas, ty början såg ganska dyster ut, icke uti de glada sällskapskretsarne, omkring de väl försedda borden, under de strålande ljuskronorna, bland de rika toiletterna och de välmående köpmanna-anletena, men utanför på de mörka och dystra gatorna, der vinden tjöt med ilsket dån och snart retade upp sig till en dånande storm, som skakade de gamla korsverkshusen omkring de svarta kanalerna och hotade till och med gaflarna på de solida tegelstensbyggnaderna.
— Hu, hvilken ruskig natt! — utropade Gustaf Blom, som i sällskap med herr Grünbein och ett par andra af kontorsherrarne trädde ut från ett af de rikt upplysta gemaken, der de i fröjd och gamman firat nyårsaftonen, och plötsligt befunno sig i mörkret på den smutsiga gatan, utsatta för den rasande stormen.
— Hvilken ohygglig natt! — svarade herr Grünbein.
— Prosit Nenjahr! — ljöd det emot dem från andra vandrare, och »Prosit Nenjahr» måste de upprepa.
De mörka gatorna voro åtminstone icke folktomma. Man återvände från dylika fester öfverallt i staden. Man stretade med möda fram mot stormen, klef ned sig i de stora vattenpölarne här och der på gatan, hade mycket besvär med att fasthålla hatten på hufvudet, undgick med möda att blifva ihjälslagen af takteglen, som stormen i hvarje ögonblick krossade mot gatstenarne; men ändock ropade man sitt »Prosit Nenjahr» till höger och venster, framåt och tillbaka.
