Bum! Ett kanonskott.
— Hvad var det? — frågade Gustaf Blom, just som han och hans sällskap veko om hörnet vid Catharinakyrkan och famlade fram i mörkret, hvilket på denna plats icke motverkades af ljusskenet från några festligt upplysta våningar.
Bum! Bum! Två kanonskott.
— Aha, det tycks vara allvar den här gången! — anmärkte herr Grünbein helt lungt och satte hatten fastare på hufvudet.
— Floden stiger, — sade herr Wulff.
— Det är lycka att icke bo i den här stadsdelen, — sade herr Krull.
— Eller ännu närmare stora hamnen, — tillade herr Grünbein.
— Tror ni att det blir öfversvämning? — frågade Gustaf Blom.
— Det är redan öfversvämning, — svarade herr Grünbein. — Larmskotten säga det tillräckligt.
Bum! Bum! Bum! Tre kanonskott.
— Jo, jo, med en sådan vestlig storm kan en god del af Hamburg snart stå under vatten, — upplyste herr Krull.
— Om det här fortfar, kan man om några timmar icke gå torrskodd på den här gatan, — försäkrade herr Wulff.
Man hade kommit till »Cremon», en krokig gata, som leder ned till den inre hamnen, och ämnade passera öfver »Hohe Brücke», då starka nödrop skallade från en af de stora kanalerna, som här har sin mynning.
Gustaf Blom och hans följeslagare lutade sig öfver brons bröstvärn och skådade ned i det mörka
