mycken möda å deras sida af det stigande flodvattnet fördes uppåt den mörka kanalen. Man såg ingenting annat än de höga, dystra magasinshusen, som på begge sidor lutade sig öfver vattnet. Stormen fortfor med samma vilda kraft, som förut, men dess dån öfverröstades dock alltemellanåt af nödropen, som tilltogo i styrka, ju längre båten kom uppåt kanalen.
Man ropade från båten åt det håll, hvarifrån skriken hördes. Ett gällare skrik än de föregående besvarade ropet.
— Det är ett barn, som är nära att omkomma, — sade Gustaf Blom. — Låt oss styra närmare åt muren på andra sidan.
I samma ögonblick stötte båten emot en annan farkost, hvilken med stark fart kom från motsatta sidan, men som man i mörkret icke förr blifvit varse. Med de gälla nödropen, hvilka fortforo från samma håll som förut, blandade sig nu några grofva eder, under det stormen med oförminskadt raseri brusade fram öfver kanalen och vattnet steg med fruktansvärd hastighet.
Den främmande båten låg vid sidan af den, i hvilken Gustaf Blom och hans kamrater befunno sig, och hade således lika litet som denna, hvarken kantrat eller sjunkit. Så mycket kunde man genast förnimma. Men då man uppmanade dess besättning att vara behjelplig vid räddningen af menniskolif, fick man just icke något trösterikt svar. En brummande bas förklarade, att här behöfdes ingen hjelp, utan att det vore rådligast att söka sig ut från kanalen så fort som möjligt.
— Det är Peter Kühns röst, — förklarade
