verkligen Peter Kühns resliga gestalt. Han handlade således i motsats mot de ord, han nyss förut yttrat, och skyndade verkligen till de ropandes undsättning. Som han hade ett par goda åror, anlände han till pålarna långt innan Gustaf Blom och dennes kamrater kunnat närma sig desamma. Det tycktes som ville han vara fullkomligt ensam om räddningsförsöket. Han ropade åt den efterföljande båten, att denne gjorde klokast, om den vände om och sökte komma ur denna »Fleth», och till karlarne i magasinshuset skrek han, att deras lyktor voro alldeles öfverflödiga.
— Hvad är hans afsigt, — utropade Gustaf Blom med orolig bråska, — då han icke ville hafva hjelp och icke tycker om att vägledas af ljusskenet?
Peter Kühn hade med alltför stor ifver lutat sig öfver relingen på sin båt för att fatta tag uti en af de menskliga varelserna vid pålarna. Stormen och det oroligt sqvalpande vattnet hvälfde om båten och kastade Peter Kühn i kanalen. I sitt fall drog han med sig ett af barnen. Qvinnans skri ljöd ännu hemskare, och hon tycktes beredd att släppa sitt tag.
Det mörka vattnet delade sig ett ögonblick, men i nästa ögonblick slog det tillsamman öfver de i djupet neddragna. Det var då Gustaf Blom hann fram till olycksstället.
Barnets hufvud visade sig åter på vattenytan och ögonblicket derefter blef äfven Peter Kühn ånyo synlig. Gustaf Blom manövrerade båten, herr Grünbein fattade uti barnet och drog det upp, herr Krull tog uti Peter Kühns ena arm, herr Wulff uti den andra, och så hjelptes äfven han ur vattnet,
