utanför den stora luckan, hvilken derefter väl tillbommades.
Ett ögonblick derefter stodo de fyra kamraterna åter på gatan, och ehuru herr Grünbein icke ansåg, att de kunde göra stor nytta i hamnqvarteret, begåfvo de sig likväl dit.
Der mötte dem en bedröflig anblick. I de flesta gatorna hade vattnet redan fyllt källarvåningarna och var nära att intränga uti husens bottenvåningar. Öfverallt flyktade de arma innevånarne från sina förstörda bostäder. Några hade varit så djupt insomnade, att de ej vaknat förr än de öfverraskades af det inträngande vattnet och endast genom den snabbaste flykt kunnat rädda sig. Halfklädda eller oklädda irrade de omkring på gatorna, fyllande luften med förtviflans skrik, hvilka öfverröstade till och med stormens fortfarande dån. Andra hade hunnit rädda några få möbler och nödvändighetsvaror, men visste icke hvarthän de skulle begifva sig med dem. De stodo villrådiga och bedröfvade bredvid sitt torftiga bohag.
När nyårsmorgonen randades och stormen saktades samt några bleka solstrålar slutligen framblickade mellan molnen, belyste dessa en sorglig tafla. Hela den del af Hamburg, som gränsar närmast intill Elbe, stod under vatten, och på många ställen hade detta trängt in ej blott i bottenvåningarne, utan äfven i högre upp belägna bostäder. De fattiga, som bo till så stort antal i denna trakt af staden, hade förlorat nästan allt, och i de stora varumagasinerna hade vattnet också orsakat betydliga förluster. Det var en bedröflig början af det nya året. Vattnet föll åter undan, det fattiga folket
