flyttade åter in i sina sköflade bostäder, men af den qvarstannade fuktigheten alstrades många sjukdomar, som skördade många offer och ånyo framkallade stora olyckor. Innan dessa hunnit utplånas, kom en annan, ännu fruktansvärdare olycka öfver Hamburg, mot hvilken de så ofta återkommande öfversvämningarne äro blott obetydliga tilldragelser.
— Det brinner i Deichstrasse! — ljöd det en majdag 1842.
Det var uti ett af de tätast bebyggda qvarteren inom den gamla delen af staden, der den stora handeln hade sitt säte.
— Vi måste skynda dit! — utropade Gustaf Blom, hvilken alltid var färdig till verksamt deltagande, då något mindre vanligt inträffade.
— Åh, det släcks väl snart, — sade herr Grünbein med sitt vanliga lugn.
— Icke lönar det mödan att göra sig omak för en liten eldsvåda, — förklarade herr Krull.
— Det är väl icke hela Hamburg som brinner heller, — tillade herr Wulff.
Men Gustaf Blom skyndade till branden och fann den redan hafva spridt sig från Deichstrasse till Hopfenmarkt samt hota Nicolaikyrkan och sprida sig bortåt Grosser Burstah.
Hamburgs brand är alltför bekant för att behöfva särskildt skildras. Det är väl icke många, äfven bland den yngre generationen, som ej hört berättas att inom trenne dagar hade 75 gator med 4,500 eldstäder blifvit ett rof för lågorna, voro 20,000 menniskor utan hem och hade en förlust af inalles 120 millioner i svenskt riksdalersmynt drabbat samhället.
