sammanträffade på värdshuset »Lyktan» vid Riddarhustorget.
— Ja! — svarade Blom med ett uttryck af fast öfvertygelse. — Det är jag och det har jag nu hållit på med i flera månader.
— Nå nå, det svalnar väl snart, — anmärkte den äldre kamraten. — Det var så med mig också i början. Nu har jag varit tjugo år snart i departementet och har ännu ej mer än första gradens tjenst. Tro mig, kunglig sekter ... men får jag ej bjuda på ett spetsglas madeira? ... Charlotte, två glas madeira! ... De ha icke så dum madeira på »Lyktan», men på »Malmens» börjar det blifva klent med den varan ... Kanske jag får lof att proponera det vi lägga bort titlarna? Mjukaste tjenare, min gode bror! Mitt namn är ju kändt?
Gustaf Blom tackade och drack, skakade hand med sin nye bror och fann sig mycket smickrad öfver detta prof på välvilja och uppmärksamhet från en äldre kamrats sida.
— Men hvad menar bror med, att fliten skulle snart svalna? — frågade Blom för att återknyta samtalet och ej så litet förvånad, möjligtvis äfven förnärmad öfver det der uttrycket.
— Jo, hvar var jag nu? — återtog den äldre. — Jaså, jag talade om »finansen», och det kan för öfrigt gälla alla embetsverk i Sverige. Man tröttnar, när man icke finner någon uppmuntran och när man i så orimligt långa år får gå lönlös. Jag var flitig af sjelfva tusan kanske ett helt år, men då såg jag att det icke skulle hjelpa och sedan har jag låtit dagen komma och gå utan mycket hufvudbry och utan ansträngning. Hvarför skulle man
