kunde bära och redan tömt hela antalet. Nu föreslog någon, att de skulle begifva sig ned i källaren, slå botten ur alla faten och dricka sig riktigt otörstiga, innan de grepo verket an med släckningen. Gustaf Blom tyckte sig höra att der var just Peter Kühn, som kom fram med det förslaget. Han ropade till husdrängen, att fröken Elise befann sig deruppe i det brinnande huset och besvor honom att hjelpa sig rädda principalens dotter.
— Principalen! — svarade Peter Kühn med lallande tunga. — Princi-pa-palen! Låt honom brinna! Han har sagt han ej vill ha någon »Flethenkieker» i sin tjenst, liksom han sjelf vore något annat, der han sitter på balkongen och kikar ned i vattnet. Hvad tjenar det till att vara en gammal ärlig »Hausknecht», som jag fordom var, då jag icke har några extra förtjenster och icke kan få blifva »Quartiersmann»! Princi-pa-palen, låt honom brinna! Här är godt vin och en romm, som man aldrig smakat maken till. Ned i källaren, gubbar!
Utanför huset hördes folkmassans dånande sorl, kommandorop, vattenstrålarnes fräsande, förskräckliga skrik från qvinnor och barn, braket af nedstörtande tak, fallande murar, ett fasans obeskrifliga larm. Uppifrån våningarne tyckte Gustaf Blom sig förnimma bönfallande röster, inga högljudda skrik, men om räddning svagt anropande stämmor.
— Gud, det är kanske redan för sent! — utropade han och lyckades ändtligen bana sig väg genom den rusiga skaran, som nu med Peter Kühn i spetsen tumlade ned i källaren, hojtande, skrattande, svärjande. Elden hade redan fattat i trappan, en vanlig bräcklig vindeltrappa af trä. Och likväl skyndade
