— Det blir nog ett ståtligt monument, — sade herr Wulff.
Derefter egnade såväl herr Grünbein, som herr Krull och herr Wulff samt alla de öfriga herrarne på kontoret hvar sin saknadens suck åt den förlorade Gustaf Blom, som allmänt erkändes hafva varit en god kamrat och derför omtyckt af alla, hvarefter man öfvergick till dagordningen, sedan man dock först i förbigående anmärkt såsom ganska besynnerligt, det Gustaf Blom och Peter Kühn skulle omkomma på samma gång och i samma hus.
Wilhelm Schmidt förklarade sig belåten med att hela Alter Wandrahm blifvit förskonad från elden, fastän han nog insåg, det huset Schmidt, Schmidt & Schmidt skulle komma att vidkännas ganska stora utbetalningar för att visa sitt patriotiska deltagande för de hamburgare, hvilka blifvit lidande genom elden. Dessutom var det icke så lätt, sade Johann Gottschalks brorson, att i hast komma öfver ett sådant exemplar, som Gustaf Blom. Hvad Peter Kühn beträffade, så hade han på sednare tider blifvit mindre påpasslig och kunde troligtvis ganska lätt ersättas. Hans enka skulle få en liten hjelp från kontoret, fastän hon egentligen icke förtjenade en sådan godhet, ty hon hade ju blifvit en »Flethenkieker» och tillhörde alltså samhällets afskum.
Efter några dagar tycktes man på kontoret hafva glömt både Gustaf Blom och Peter Kühn. De stora allmänna olyckorna, till hvars reparerande fordrades så utomordentliga ansträngningar, trängde tanken på de enskilda olycksfallen i bakgrunden.
