stora »Flethen». Det var just dagen efter hans dotters bröllop, förliden fredag.
— Hans dotters bröllop! — utropade den unge mannen och hans röst darrade ännu märkbarare.
— Ja, den vackra fröken Elise, som gifte sig med sin kusin.
— Med sin kusin, — hviskade den unge mannen för sig sjelf. Hans röst darrade icke längre. Han kände sig stum af smärtsam öfverraskning.
Qvinnorna vid »Zippelhaus» förklarade, att det var en af de »vackraste och längsta» processioner, man nyligen sett i Hamburg, och de kände sig tacksamma mot den rike herr Johann Gottschalk Schmidt, som genom sin död beredt dem detta präktiga skådespel.
— Hm, det var besynnerligt, — sade herr Grünbein, — jag såg en person der vid »Zippelhaus», som jag bestämdt skulle hafva sagt vara Gustaf Blom, om jag ej visste att han omkom, när huset vid Grosser Burstah ramlade öfver Peter Kühn och de andra vilda sällarne.
— Tänk, om herr Blom verkligen lefver! — utropade herr Krull.
— Då tror jag att vi skulle fira hans uppståndelse om söndag med en liten middag på »Heuss Hof» i Eimsbüttel. Det börjar blifva modernt att fara till Eimsbüttel om söndagarne.
— Tycker ni det passar att fara ut och roa sig, när firmans chef nyss förut är död?
— Det skulle icke göra mig det ringaste samvetsqval, men det är väl värre att det icke passar sig att fira herr Bloms uppståndelse, ifall han verkligen är riktigt död.
Den unge mannen i hörnet vid »Zippelhaus»
