på hvem den unge mannen i de sönderslitna och förbrända kläderna var. Han, bland hundratals andra, fördes i sanslöst tillstånd till »Allgemeine Krankenhaus», och i flera veckor derefter kunde han icke tala samt följaktligen icke redogöra för sitt namn och sitt yrke.
När han ändtligen tillfrisknade, lemnade han redan under den första konvalescensperioden sjukhuset, släpade sig till sin bostad och ämnade omedelbart derefter begifva sig till Alter Wandrahm för att öfverraska kamraterna och — fröken Elise. Efter hvad sednast passerat, hoppades han att alla hinder från hennes fars sida skulle vara undanröjda. Då mötte han Johann Gottschalk Schmidts likfärd och erfor att fröken Elise var redan gift med Wilhelm Schmidt.
Nu önskade han sig tillbaka till sängen i sjuksalen eller, kanske ännu hellre, till spillrorna under det ramlade huset, der han erinrade sig hafva sjunkit ned i den sälla tanke, att Elise Schmidt dock var räddad. Han dref på måfå genom de nedbrända qvarteren och kom äfven till Grosser Burstah, men han kunde icke ens igenkänna platsen, der han utfört sitt vackra räddningsverk och der Peter Kühn blifvit begrafven under ruinerna. Hela denna del af staden var fullkomligt förstörd.
— Du Israels Gud, är det möjligt? — hördes en röst bredvid Gustaf Blom, som stapplade omkring med vacklande steg och kände sig alltmera utmattad, snart beredd att lägga sig ned och dö bland de svarta grushögarne. — Bedraga mig mina gamla ögon, ser jag syner eller skulle jag ännu en gång upplefva en sådan glad stund, som då min dotter räddades åt mig?
