orätt der i trängseln vid »Zippelhaus» eller att grönsaksfruarne misstagit sig.
— Firman är alldeles oförändrad, herr Blom, — svarade kollektören. — Gamle Johann Gottschalk är död, det är sannt, men Wilhelm Schmidt har öfvertagit affärerna under samma namn och tecknar fortfarande Schmidt, Schmidt & Schmidt.
— Nå men har ni icke hört talas om någon annan förändring i huset?
— Hm, herr Blom, visst har jag det ... Jag förstår ni menar det der giftermålet mellan kusinerna. Det kom något hastigt, så der några veckor blott efter den stora branden, då folk i allmänhet icke ansett passande att gifta sig. Men »Geschäft» är »Geschäft», herr Blom. Gamle Johann Gottschalk hade väl sina skäl, herr Wilhelm hade nog också sina skäl, och fröken Elise ... Men hvad lönar det mödan att tala om? Ni ser så blek ut, herr Blom. Ni skall komma hem till mig och låta mig riktigt få tacka er. Jag har en flaska »Liebfrauenmilch», alldeles en dylik, som den vi tömde i Raboisen en gång. Den skall stärka er herr Blom. Se så, inga invändningar. Sarah kommer hem till i dag. Hon skall snart uppträda i »Robert» eller hvad det der djefvulstyget heter, som sjunges på »Stadt-Theater», ty teatern ämnar snart ånyo öppna sina portar. Hvad Sarah skall blifva öfverraskad af att ni lefver och att hon får tacka er. Hon skall skicka er en fribiljett till första representationen, herr Blom, en god plats i sjelfva »Sperrsitz». Der sitter man alldeles gudomligt, herr Blom. Jag har en gång suttit der och hört min Sarah. Underskönt, herr Blom!
