Inga invändningar hjelpte. Ascher Lazarus gick så högt i tacksam uppoffring, att han, hvilket aldrig förr inträffat, tog en droska vid Rödingsmarkt och åkte hem med sin vän Gustaf Blom, hvarefter han skickade bud på sina söner och sin dotter och gaf en familjefest till förmån för den som räddat hans »ögons ljus». Hans »ögons ljus» lät sina egna ögon glänsa på det tacksammaste mot sin räddare och om Gustaf Bloms tankar ej varit så sorgbundet fästade vid ett annat föremål, hade han sannolikt åter, liksom första qvällen i Hamburg, kännt sig intagen uti dessa blixtrande »diamantögon».
Den talangfulla sångerskan var en älskvärd värdinna för tillfället, och mången af hennes beundrare, Hamburgs konstentusiaster, skulle i hög grad hafva afundats Gustaf Blom, som var det lyckliga föremålet för all denna älskvärdhet. Han fäste dock icke stor uppmärksamhet dervid, och Sarah, som sannolikt kände orsaken till hans sorgsenhet, respekterade den och fordrade för den honom bevisade tacksamheten alldeles icke någon tacksamhet tillbaka.
Men när Gustaf Blom reste sig för att taga afsked af den vänliga familjen, lemnade honom Ascher Lazarus ett litet etui med anhållan att han skulle behålla det såsom ett minne af den dag, då han med egen lifsfara räddade en dotter åt hennes gamle fader och en artist åt den fosterländska konsten. Den gamle kollektören uttryckte sig verkligen i dessa valda ordalag, då han lade etuiet i Gustaf Bloms hand och bad honom vid lägligt tillfälle betrakta innehållet.
Gustaf Blom protesterade och ville icke