mottaga någon present för en handling som hvarje annan kunde hafva utfört lika väl som han. Så lydde hans ord. Ascher Lazarus öppnade då sjelf etuiet och visade att det innehöll det guldur, som Gustaf Blom långt förut, under sin första tid i Hamburg, hos honom sålt eller pantsatt, utan att sedermera igenlösa. Det var en så vacker klenod, sade kollektören, att han icke haft hjerta att afyttra uret, fastän han derigenom förlorat bra mycken ränta. Så hade han alltid tänkt, att herr Blom kunde en gång önska få igen sitt ur och han ville gerna göra herr Blom en tjenst, äfven innan denne räddat hans »ögons ljus». Derföre hade han gömt uret, och nu måste herr Blom göra honom till viljes och taga emot det.
Den gamle kollektörens och hans dotters vänlighet gjorde ett godt intryck på Gustaf Blom. Han gick hem till sin bostad i Admiralitätstrasse, der elden icke rasat, och ehuru den olycklige icke kunde finna någon ro under natten, lyste likväl en lefvande beslutsamhet ur hans blickar följande morgon, och då begaf han sig åter åt den del af staden, der Alter Wandrahm är beläget. Han kunde icke vända sina steg åt annat håll. Det var en svaghet, sade han för sig sjelf, när han åter passerade förbi »Zippelhaus», men den svagheten var honom så kär, att han icke ville öfvervinna den.
Följande söndag såg man ett litet gladt sällskap intaga sin middag på »Heuss’ Hof», ett godt värdshus i Eimsbüttel, en vacker by med park ibland Hamburgs omgifningar. Ett »gladt» sällskap, ja, der funnos tre glada åtminstone, men den fjerde personen var visst icke så glad som de trenne
