öfriga. Kanske att det bleka anletet också häntydde på någon nyss öfvervunnen sjukdom. De tre voro herr Grünbein, herr Krull och herr Wulff. Den fjerde med det bleka, lidande uttrycket var Gustaf Blom.
Man drack naturligtvis mången skål och höjde månget »lebe hoch» för Gustaf Blom, den så oförmodadt uppståndne, men ehuru festens föremål var densamme vid detta tillfälle, som vid utflygten till Blankenese, ett föregående år, började dock litet hvar tycka att glädjen alldeles icke var densamma. Kanske att detta orsakades deraf, att Max Keller denna gång icke var närvarande, och ehuru han rest utan att taga afsked af någon annan än Gustaf Blom, frågade dock herr Krull, sedan han först i ämnet inhemtat herr Wulffs åsigt, huruvida herr Grünbein hade något emot att man drack denne otacksamme Max Kellers skål. Herr Grünbein förklarade sig icke precis emot en sådan skål, fastän nyssnämnde Kellers uppförande kunde anses minst sagdt ogrannlaga mot förmän och kamrater. Skålen dracks följaktligen och det lika grundligt, som alla de andra skålarna.
— Har ni sedan aldrig hört något af vår fordne kamrat? — frågade herr Wulff, vändande sig till Gustaf Blom.
— Aldrig sedan jag mottog det lilla brefvet, han skickade mig från Oceanen. Ett fartyg, som styrde kurs på Europa, men missräknat sig på sin proviant, prejade emigrantskeppet midtpå Atlantiska hafvet, och då det fick tillåtelse att köpa proviant, satte det ut sin båt, tog emot provianten och derjemte några bref till Europa. Max Keller skref i hast med blyertspenna några ord på en liten
