Denna trösterika försäkran återställde jemvigt i de upprörda sinnena uti stora förstugan och man fröjdade sig så mycket mer åt herr Bloms återkomst, fastän man tyckte det vara synd om unga frun, som skulle taga så illa vid sig.
Herr Wilhelm Schmidt, firmans nye chef, mottog Gustaf Blom med all den vänlighet, hvaraf han var mäktig. Han beklagade, att firman nödgats antaga en annan korrespondent i herr Bloms ställe.
Gustaf Blom hörde icke mycket på hvad den nye chefen anförde, men förundrade sig deremot öfver det märkvärdiga factum, att han, Gustaf Blom sjelf, stod helt lugn inför denne man, som röfvat hans lifs lycka från honom och att han ej redan mördat honom, skyndat upp till Elise, tagit henne i sina armar och flytt med henne långt derifrån.
Det var med sådana föga affärsmessiga tankar kontoristen sysselsatte sig, under det principalen talade till honom.
— Ni ser så underlig ut, herr Blom, — sade Wilhelm Schmidt slutligen, då han kom att kasta sina blickar på firmans förre korrespondent för de nordiska affärerna, — men jag ber er ej vara alltför orolig, ty jag skall säga er att jag behöfver er ännu.
— Han behöfver mig! mumlade Gustaf Blom för sig sjelf, under det han funderade öfver huru litet han behöfde Wilhelm Schmidt. Den blick, han kastade på chefen, var icke af det underdåniga slag, man brukar begagna, då man betraktar en förman.
— Ni tyckes kalkylera, herr Blom, — sade principalen. — Det gör ni rätt uti. En affärsman, som icke kalkylerar i allt, duger till ingenting. Ni är ej
