Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/279

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
272

Han hann icke säga ut ordet, förrän han sjelf var död. Herr Krull undrade om orsaken låg uti förlusten af bokhållaren, hvilken principalen varit van att se hvarje dag bakom de stora böckerna uti den lilla skrubben. Herr Wulff funderade på om principalen kunnat få slag för att han tappade sjöskumspipan i kanalen och att denna skulle vid ebbtiden kanske blifva rof för en »Flethenkieker», hvilket slägte gamle herr Schmidt på det häftigaste afskydde.

Emellertid var gamle herr Schmidt verkligen död och gamle Brummer äfven, och unge herr Schmidt frågade derföre Gustaf Blom om han ville försöka sig på att sköta Brummers plats, åtminstone till någon tid, hvilket anbud måste anses på det högsta smickrande, ty det blef ej gjordt till herr Wulff och ej heller till herr Krull, lika litet som till någon af de öfriga kontoristerna.

Guataf Blom svarade ingenting på det smickrande tillbudet, men denna tystnad ansåg principalen vara orsakad af glädjefull öfverraskning och outsäglig tacksamhet, hvarföre han förklarade Gustaf Blom vara tillförordnad bokhållare hos firman Schmidt, Schmidt & Schmidt. De öfriga kontoristerna gratulerade Gustaf Blom till återinträdet i lifvet och ännu mera till den betydelsefulla platsen, och de visade sig alldeles icke afundsjuka, ehuru de naturligtvis, då herr Blom ej var närvarande, talade om att han var den lyckligaste menniska på jorden och att lyckan ofta kommer utan ens förvållande, med mera sådant.

Den bestälda grafvården blef naturligtvis kontramenterad, och emedan stenhuggaren fick ny