beställning på en mycket större och mycket dyrare, hvilken skulle bevara minnet af Johann Gottschalk, så gjorde han inga anspråk på betalning, och blef »Unkosten-Conto» derigenom icke belastadt med mer än en grafvård, ty man hörde principalen icke nämna ett enda ord om någon hyllning i sten eller annan materia åt gamle Brummers minne.
Men Gustaf Blom tog den aflidne bokhållarens höga kontorsbock i besittning och satte sig in i hans efterlemnade boksamling på pulpeten. Gustaf Blom hade icke sagt, att han tog emot platsen, han hade icke tackat principalen för upphöjelsen. Han utförde blott mekaniskt hvad man uppdrog honom att göra, och denna tystlåtenhet tillvann honom ännu mer Wilhelm Schmidts bevågenhet.
— Det är en djup karl, den der Blom, — sade chefen åt herr Grünbein, hvilken ännu en tid fortfor att vara firmans högtbetrodde prokurist och kontorets sous-chef, utan att just derför betraktas såsom något annat än en liten kugg i det stora hjulet.
— Jag skall öfva mig i tålamod och undergifvenhet, — sade slutligen den fordom så trotsige Gustaf Blom, och hvarje morgon på slaget nio inträdde han i den stora förstugan för att begifva sig till sin skrubb innanför principalens kabinett. — Jag vill icke lemna detta hus, ty det är ett gammalt hederligt affärshus, ett betydande hus inom den stora handeln. Nu har jag en öfverblick af affärerna i deras helhet. Korrespondenterna på kontoret kunna icke se mycket mera än hvar och en sin detalj.
Var det i sjelfva verket denna kärlek till affärerna, till en annans och dertill en gynnad rivals affärer, som qvarhöll Gustaf Blom vid Alter
