framför en helt liten tafla, ett landskap med en bondstuga, ett par träd, en liten å, rätt saftigt och grönt — och jag vet att det är en äkta Hobbema, fastän det är icke många som förstå sig på sådant här i staden ... Nå, nå, det kan vara detsamma. Det är så godt det, att Hamburg icke blir någon konststad. Det var konstentusiasmen, som förderfvade det stora affärslifvet i Venedig.
Men det var kanske äfven något annat, än blott kärleken till de gamla affärerna, som fängslade Gustaf Blom vid Alter Wandrahm och som orsakade, att han hvarje morgon kände en oemotståndlig längtan dit. Om det var för att visa sig sjelf, att han egde styrka att stå emot en olycka, eller om det var svaghet att icke kunna undvara åsynen af hvad som just utgjorde denna olycka, det är svårt att afgöra, och det tycktes Gustaf Blom sjelf icke vilja afgöra; men det vissa är, att han hvarje morgon med brådskande steg skyndade från sin bostad, liksom han ilat till ett efterlängtadt och kärt möte.
När klockan slog tre qvart till nio hvarje morgon, passerade han förbi Catharinakyrkan och regelbundet fick han hvarje gång stark hjertklappning, hvilken fortfor en god stund sedan han hunnit fram till Alter Wandrahm, öppnat den lilla bonade ekporten och trädt in i den stora förstugan. Lika regelbundet sade han då alltid för sig sjelf:
— Ack, jag såg en skymt af henne i går. Få se, om hon visar sig i dag. Jag hoppas ännu.
Och genom det stora rummet sväfvade en lätt qvinnogestalt med blonda lockar och milda blå ögon, men i hvilka mildheten numera kunde tagas för ett uttryck af undergifvet svårmod. Gustaf Blom
