Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/283

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
276

tyckte sig dock se ett småleende samt till och med höra en sakta hviskning såsom af en morgonhelsning, men så var synen åter försvunnen.

Detta upprepades dag efter dag och räckte kanske i flera år. För hvarje gång lyste ett lyckligt leende på Gustaf Bloms ansigte, hvilket sedermera under hela dagen lutade sig allvarligt öfver de stora böckerna och lade sig i rynkor, när han funderade öfver siffrorna; men rynkorna utslätades snart icke mera, utan blefvo djupa fåror, under det ansigtsfärgen gulnade likt bladen i de gamla böckerna och hela uttrycket så småningom öfvergick till hvad det också borde vara, uttrycket för en gammal bokhållarefysionomi af äkta sorten.

När principalen inträdde och helsade på sitt vanliga knapphändiga sätt, helsade Gustaf Blom just icke mycket mindre knapphändigt, men det märktes icke tecken till hat eller afund i denna helsning. Det var blott en torr affärshelsning, hvilken icke vet af några känslor, hvarken vänliga eller fiendtliga.

Derefter kunde det hända, att principalen samtalade en stund med sin bokhållare om huru det eller det conto stod för tillfället, hvarpå det blef tyst i den lilla skrubben och man hörde endast bladens prasslande och pennans raspande. Öfver bokhögarne såg man ett hufvud, som kunde misstänkas vara ett tänkande hufvud, men om det stod i förening med något kännande hjerta, det kunde man icke veta, knappast tro.

En morgon visade sig icke den vanliga, efterlängtade synen. Följden blef att en ännu starkare hjertklappning inträdde. Gustaf Blom gick dock med