sällskap med några glada vänner. Hvad skulle han dessutom göra på hela eftermiddagen?
— Det måste vara förskräckligt att arbeta på eftermiddagarna, — brukade den unge kunglige sekretern säga till de andra unga kungliga sekreterarne, när de sträckte sig på en trädgårdssoffa utanför Blå Porten eller foro i roddarbåt till Djurgårdsbrunn. — Tänk er, att det gifves personer nog träaktiga att låta stänga in sig uti ett litet, mörkt och på allt sätt otrefligt kontorskyffe på en sådan herrlig Guds sommardags eftermiddag! Jag begriper icke huru de menniskorna äro beskaffade. Att tycka mer om siffror och vexlar och tråkiga affärer, än om sol och gröna träd och ett gladt skämt! Jag beklagar de der affärsmännen, men Gud vet om jag icke på samma gång föraktar dem. Fy tusan, sådana penningmenniskor och schackrare i gross!
— Ja, men det är handeln, som beherrskar verlden, — invände en gång någon af kamraterna.
— Tror du det? — svarade Gustaf Blom med en föraktlig min, men efter en stund tillade han något betänksamt: — Hm! Det der ordet tål kanske att fundera på.
Han umgicks i ett par af de rikaste grosshandelshusen i Stockholm och när han, efter en präktig souper i någon af de lysande våningarne vid Skeppsbron, letade sig i mörkret upp till sitt vindsrum, kunde han icke undgå att göra några jemförelser, som just icke voro behagliga för honom sjelf.
I de nämnda husen fann han en elegant, bildad och älskvärd umgängeston samt för öfrigt allt som kan göra lifvet behagligt.
— Ja, verldshandeln, — tänkte kunglig
