sekretern, — det är något annat, det, än krämarskap och ömkligt schackrande.
— Hvem är den unge herrn? — hörde han en gång i sjelfva embetsrummet en af förmännen yttra, då han med säker hållning der presenterade sig.
— Åh, det är en af våra extraordinarier, — svarade den tillfrågade helt vårdslöst och utan att ens sänka rösten särdeles mycket. — Jag kommer icke riktigt ihåg hvad han heter, men det är ett mycket alldagligt namn.
— Den vet jag mig aldrig förr hafva sett, — tillade den förste.
Det var en grym upptäckt för vår vän Blom. Han, som skulle väcka så stort uppseende och så hastigt stiga i graderna, hade icke blifvit ens observerad af förmännen. Man kände knappt hans namn, och om man hört det, fann man det vara så alldagligt, att man ej ens bekymrade sig om att komma ihåg det.
En förskräcklig tanke bemäktigade sig honom. Om han icke skulle komma fortare fram än de flesta andra! Om han skulle träla såsom extraordinarie i tio år och sedan i lika lång tid för hvarje högre grad. Huru skulle då någon enda af hans många vackra drömmar kunna blifva verklighet?
Efter ett par års ganska träget arbete stod den tanken allt tydligare för honom. Han fann med grämelse, att han slagit in på orätt väg. Den han beträdt var icke den, som förde till ära och makt att göra stora ting. Han kunde icke foga sig i det lilla, det lugna och sträfsamma, som småningom, men kanske säkert förer framåt.
— Jag skall slå mig på »verldshandeln», —
