Jungfernstieg, men han förvånade sig öfver det ringa antalet af manliga promenerande. Uti alléerna såg han endast en och annan gammal man, eller en och annan, hvars utseende bar prägel af främling. Det var blott framför husraden, på andra sidan gatan, som en mängd brådskande individer af mankönet rörde sig fram och tillbaka, utan att gifva akt på dem, hvilka flanerade i lindarnes skugga.
Först senare på aftonen fyldes Jungfernstieg’s alléer af hamburgarne sjelfva. Då var kontorstiden slutad och den flitige arbetaren hade lof att öfverlemna sig åt förströelsen. Men det var en omständighet, som den unge svensken icke ännu kunde begripa. Han fann det dock vara ett brokigt lif, värdt att betrakta, och han tillbragte ännu ett par timmar på Gamla Jungfernstieg.
Derefter förflyttade han sig till en annan trakt af staden. Han gick på måfå genom trånga gator, der rännstenen intog farvägens midtelparti och der de höga korsverkshusen vände sina gaflar åt gatan, med hvarje högre våning utskjutande ett godt stycke framom den derunder belägna, så att de motliggande husens öfversta våningar nästan berörde hvarandra och lemnade endast en smal strimma himmel synlig mellan taken.
Här och der stack en hamburgerborgare ut sitt hufvud genom de små fönstren med de blyinfattade rutorna. Han rökte sin långa pipa med porslinshufvud och helsade på grannen, som låg fönstret midtemot och rökte en alldeles dylik pipa.
— God afton, herr Müller! — hette det tvärtöfver den smala gatan. — Det är en vacker afton.
