— Ack, en underskön, herr Meijer! Huru herrligt att få hemta frisk luft så här, sedan man trälat hela dagen!
»Frisk luft!» Det uttrycket förstod äfven Gustaf Blom, der han promenerade i rännstenen och med fruktande blickar såg uppåt de höga husen, hvilka hotade att falla öfver honom. Kan det kallas frisk luft, som kommer genom den der smala sprickan deruppe? tänkte han, som var van vid den friska aftonluften utanför Blå Porten eller vid Djurgårdsbrunn.
Från den ena sidan af gatan framträngde skrällande toner från messingsinstrumenter. Ofvanför porten till ett hus lästes med stora bokstäfver: Biergarten.
Det var en förlustelselokal midtuti ett tätt bebygdt qvarter och vid en gata, der man icke gerna kunde ana tillvaron af några trädgårdar, men Gustaf Blom beslöt att se efter hvad som kunde menas med en »Ölträdgård».
Han inträdde uti en lång och smal förstuga, som ledde till en ganska rymlig gårdsplats, planterad med lummiga träd, vackra buskväxter, blomrabatter och hvad för öfrigt kan karakterisera en temligen väl underhållen trädgård, men på alla fyra sidor omgifven af höga, mörka murar.
Uti boskéer och på de öppna platserna i denna trägård sutto glada menniskor, grupperade kring små och stora bord, fullsatta med ölmuggar af glas med tennlock. Det var ett oupphörligt klappande med dessa tennlock, och i hvarje ögonblick hördes dussintals röster ropa:
— Kellner, Seidel!