ingalunda stördes af den stora, österländskt formade näsan och ett godmodigt drag omkring munnen.
Man såg genast att han var hufvudman för familjen, och det är derföre vi nämnt honom först, synnerligen som han sedermera kommer att spela en icke ovigtig roll i Gustaf Bloms historia.
Men till heder för den sistnämnde såsom ung man och älskare af det sköna, måste sanningsenligt omtalas, att han ingalunda fäste sina blickar först på familjefadren och ej heller på någon annan medlem af sällskapet, utan på en ung och vacker flicka, hvilken satt midtemot honom och, liksom de öfriga, läppjade på en »Seidel» öl, det vill säga att hon drack en sådan tillsammans med en ung man, ögonskenligen hennes broder.
— En f—n så vacker flicka, — sade unge Blom för sig sjelf och slog kanske något hårdt med tennlocket mot glasmuggen, för att förmå henne att kasta en blick åt den sidan, der han satt. Blicken kom verkligen, blicken ur ett par kolsvarta »diamantögon».
Gustaf Blom sade icke längre för sig sjelf: En f—n så vacker flicka! Utan han ropade helt högt: Gud, hvad hon är skön!
Och skön var hon verkligen. En sådan skönhet kan möjligtvis målas på duk af skicklig mästarhand, som ledes af ett fint och ädelt konstnärssinne, af en artist, som svärmar för idealet. Men med pennan på papperet skildrar man icke så sköna drag. Det var den rena österländska typen, men med en tillsats af älskvärd, oskuldsfull förfining. Det var en blomma med praktfull färg, bländande skön, och med en doft så ljufligt intagande.
En sådan praktväxt bland denna omgifning,
