emellan dessa höga, mörka murar, öfverraskade Gustaf Blom, hvilken egde ett ganska bildadt skönhetssinne.
— Gud, hvad hon är skön! — utropade han helt ofrivilligt högt, lyckligtvis dock på svenska.
— Ja, ölet är skönt, — sade den lille magre mannen och plirade så märkvärdigt illslugt med de små ögonen.
Han ansåg sig naturligtvis böra säga något åt sin granne, såsom svar på utropet. Hade han förstått det? sannolikt icke mer än att det var fråga om något »skönt», och hvad kunde väl här i »Ölträdgården» vara skönt, om ej just ölet, som fradgade så vackert i glasmuggen?
— Ölet är verkligen skönt, det är underskönt! — upprepade han och tog ännu en god klunk samt lät en ung man vid sin sida dricka derefter ur samma mugg.
Sällskapet bestod af fyra personer, som drucko ur två ölmuggar, såsom man ofta får se i Tyskland. Det är både billigt och familiert, och om törsten icke släckes med två muggar öl, så taga de fyra personerna ännu en mugg tillsammans. Men så öfverflödig var icke den familj, hvars sällskap Gustaf Blom händelsevis blifvit. Den smuttade helt måttligt på sina två muggar, och det var endast då och då familjefadren tog sig en god klunk extra, men hvar och en, till och med den unga, bländande skönheten, utropade efter hvarje gång läpparne fuktats af den bruna vätskan:
— Vid Gud, underskönt!
Gustaf Blom förstod att det var ölet, som sällskapet fann vara så »wunderschen», och han
