måste naturligtvis foga sig i den uppfattningen, ehuru han fann den grymt prosaisk.
Emellertid måste han försöka att inleda ett samtal, så godt sig göra lät, ehuru det, hvad språket beträffade, stötte emot kolossala svårigheter. Deremot underlättades det betydligt genom den tillmötesgående välvilja, som visades från bordskamraternes sida.
— Ni är väl ingen hamburgare? — frågade den äldre mannen.
Gustaf Blom förnekade icke sin nationalitet. Han var stolt öfver att vara svensk, fastän han egentligen icke kunde uträtta något i Sverige. Han berättade alltså helt öppenhjertigt hvarifrån han kom.
— Ah, från Sverige! — utropade den magre, och det välvilliga draget omkring munnen tycktes blifva ännu välvilligare, under det de plirande ögonen plirade ännu listigare. — Det är ett herrligt land! — tillade han.
— Ja, jag skulle tro att det är kändt i Tyskland, — sade Gustaf Blom med fosterländsk stolthet.
— Ah, mycket kändt, min herre. Här i Hamburg känner hvartenda barn till Sverige.
— Det var vi, som befriade Tyskland från katolicismens öfvervälde och befästade protestantismen här.
— Så-å, — inföll grannen, — ni talar om protestantismen?
— Protestantismen, ja! — svarade han. — Har ni kanske något emot den?
— Gud bevare mig derifrån. Jag säger aldrig ett ondt ord om någon religion, fastän jag kan undvara både den katolska och den protestantiska och alla andra förnäma religioner och nöjer mig med den israelitiska, som är en gammal god religion för sig,
