isynnerhet i det nya israelitiska templet vid Pool-Strasse, der det är ganska fint och nätt och der man alldeles icke behöfver låta kalla sig för en gammal snuskig jude ... Eller hvad säger du Nathan, och du Salomon och Sara sedan?
— Ja, far har rätt, — svarade herrar Nathan och Salomon på en gång, under det Sara nöjde sig med ett småleende.
Ett himmelskt leende, tänkte Gustaf Blom och försökte säga några vackra tyska ord åt den sköna flickan; men det stannade vid blotta försöket. Den sköna tycktes icke ens ana hans artiga afsigt. Hennes blick var drömmande fästad på några blommor, som växte vid hennes fot. Främlingen lyckades icke mer tillvinna sig en enda blick eller något tecken, att hon gaf akt på hans närvaro.
Han nödgades åter höra på hvad den skönas fader hade att säga och fann snart att denne berömt Sverige, icke derför att svenskarne för ett par hundra år sedan hjelpt den tyska protestantismen till seger, hvilket ofantligt litet interesserade den magre herrn, utan emedan Hamburgs »Geschäft» förtjenade så bra på Sverige, och isynnerhet emedan Hamburgs »Lotterie-Geschäft» den tiden hade så goda kunder bland svenskarne.
— Jag har många affärsvänner i Sverige, — försäkrade herrn med de små ögonen, — och på tjugo år eller så omkring har jag på dem icke förlorat mer än fem mark och åtta schilling courant. Åh, det är ett herrligt land.
— Hvad är det då för ett »Geschäft»? — frågade Gustaf Blom.
— »Lotteri-Geschäft», min herre! Se här mitt
