Gustaf Blom lofvade att hafva lokalen i minne och skiljdes från sina nya bekanta, utan att få en enda blick mer från »diamantögonen», hvilket, uppriktigt sagdt, gjorde honom misslynt, så mycket mer, som han förmodade det vara sista gången han kom i deras grannskap; ty hans väg låg åt helt annat håll, än till ett lotteri- och pantlåne-kontor.
Under hemvägen till hotelet kunde Gustaf Blom icke underlåta att anställa några jemförelser mellan denna afton och de qvällar, han i glada vänners sällskap varit van att tillbringa i Stockholms vackra omgifningar. En liten trädgård mellan fyra svarta murar, en svag aning om blomsterdoft midtuti röken från de många omkringliggande skorstenarne, en skrällande messingsqvartett vid mynningen af en lång, mörk förstuga, hvilken ledde till en gata, som var nästan ännu smalare än Gråmunkegränd i Stockholm, det var just icke något fördelaktigt utbyte mot en med sol och friska vindar rikligen begåfvad plats under lummiga ekars kronor vid den klara vikens strand.
Och sällskapet sedan! De lefnadslustiga kamraterna, herrar extraordinarier i »verken», den genialiske konstnären, den spirituelle författaren och de hyggliga magistrarne, som sjöngo så vackra qvartetter, hade blifvit utbytta mot en liten okänd och obetydande, nästan löjlig hamburgerfamilj, futtigt småfolk, af hvilka en medlem visserligen var den skönaste flicka, Gustaf Blom någonsin sett, men de öfriga interesserade honom så mycket mindre. I stället för de muntra historierna, skrattsalfvorna och qvartetterna, hade han fått höra endast ett uselt
