kallprat om »Geschäft» och isynnerhet om »Lotteri-Geschäft», det lumpnaste Gustaf Blom kände till.
Det var långt ifrån så han tänkt sig Hamburg. Han började känna sig misslynt och nedstämd. Och huru mörk var icke sommarnatten mellan de höga husen, som hotande lutade sig öfver honom! Hade han ej haft de blixtrande diamantögonen att tänka på och hvilka i hans fantasi åtminstone lyste honom genom de trånga gatorna, skulle han sannolikt ej så snart hafva återfunnit den förhoppningarnes ljusa och breda väg, på hvilken han var van att ila framåt.
Och hans tankar öfvergingo alltmer uteslutande till kapitlet om ögonen, af hvilka han tyvärr sett alltför litet, men dock tillräckligt för att ej glömma dem. Han tänkte så mycket på dessa ögon, att han icke gaf akt på hvart de lyste honom. Slutligen gjorde han den upptäckten, att han icke visste hvar han befann sig, men att han stod på en stor och öde plats, utan tecken till menniskoboning och der ingenting tillkännagaf, att någon lefvande varelse uppehöll sig. Natten var, såsom sagdt, mycket mörk och Gustaf Blom såg icke annat än den stora tomheten omkring sig. Han blef förvånad öfver att en sådan plats kunde finnas i det tätbebygda Hamburg och han började frukta att han kommit utanför stadens egentliga område.
Han fortsatte likväl att gå i den riktning han börjat och upptäckte slutligen bakom hörnet af ett plank en sömnig lykta, som dinglade öfver mynningen af en gata.
Emedan han icke kunde göra sig reda för huru han anländt till den öde platsen och icke kunde
