upptäcka någon annan utgång derifrån, än åt det håll der lyktan satt, begaf han sig ditåt, i förhoppning att slutligen träffa på någon nattvakt eller annan hederlig menniska, som kunde visa honom vägen till hotelet.
Lyktan hängde öfver mynningen af en gränd eller öppen gång mellan tvenne plank, som omgåfvo stora brädupplag, hvilka på begge sidor staplade sig i mörka, väldiga massor högt upp mot natthimmeln.
När vår vilsekomne vandrare kom midtför öppningen af gränden, varseblef han vid, såsom han tyckte, dess motsatta ändpunkt en annan lykta, som lyste något klarare än den förra och sannolikt angaf att der befann sig någon större gata. Gustaf Blom styrde sina steg åt det hållet och vågade sig in i den ruskiga gränden, der den icke stenlagda marken var våt och slipprig. Det var en obehaglig väg, tyckte han, men åt något håll måste han gå, såvida han icke ville tillbringa natten under bar himmel på den ödsliga platsen, och derför gick han på så fort sig göra lät, men han halkade vid hvartannat steg och fastnade i dyn vid hvart tredje.
Då han tillryggalagt ett godt stycke af den långa gränden, och lyktskenet framför honom blef allt klarare, tyckte han sig i dettas grannskap upptäcka ett par menskliga figurer, hvilka rörde sig sakta framåt i samma riktning som han sjelf.
Här finnes då menniskor ändtligen, tänkte Gustaf Blom och påskyndade sina steg. Han föresatte sig att söka hinna upp dem, för att bedja dem visa honom vägen till hotelet, och han kom dem allt närmare, så besvärlig vägen än var; men ju
